Amerikaner, träningsläger och andra upplevelser

2018-04-04

1970-talet, 1970-talet, 1974-75, 1980-talet, 1980-talet, Herrar, SBBK Senior , , ,

På 70 och 80 talet var importsituationen helt annorlunda när det gäller herr basketen. Ofta så godkände de respektive internationella förbunden bara deltagande av två importer per lag, både i nationella och internationella tävlingar. Det gjorde att många av de amerikaner (det var sällan som européer värvades) som kom hit var väldigt bra samtidigt som det var få av dem som hade någon som helst erfarenhet av att vara proffs på en annan kontinent. Några av dem som kom hit trodde till och med i sin begränsade kunskap om världen att det gick att köra bil till Europa…

De flesta av dem var vana vid de förutsättningar som fanns hemma i USA där de hade gått på college. Det innebar att de bodde på skolan, studerade samt tränade basket enligt gängse collegemönster. Sällan så innehöll deras liv något annat än ovanstående. De sociala bitar som det värnades mycket om för spelarna under SBBK:s flagg samt den klubbkänsla som fanns var något helt nytt för dem som kom hit.

Roscoe Wilson

Roscoe Wilson var den första amerikanen som kom till SBBK säsongen 1974–75. Han var inte det första valet som spelare utan kom som ersättare vilket gjorde att allt skedde, för Roscoe, i en rasande fart. Han landade på Arlanda under pågående försäsong där han hämtades av en bil, transporterades till Södertälje där hans lagkamrater väntade på honom för avfärd till Holland och ett träningsläger.

Klubben hade hyrt en buss, modell urusel billig gammal diesel, där vi alla skulle sitta inklämda på vår färd ned till Rotterdam. Roscoe, som klätt upp sig inför sitt första proffsäventyr, anlände i tajta utsvängda jeans, glänsande skjorta samt ett par riktigt höga platåskor. Det är nog den enda gången i SBBK:s historia som en amerikan anlänt och varit längre än vad som uppgivits i passet. Vi fann det mycket märkligt att någon som var över två meter använde sig av just platåskor. Men in i bussen åkte både Roscoe och skorna, med helt nya lagkamrater för avfärd mot Europa.

På vägen ned hade Roscoe ”jetlag” och försökte sova vilket var svårt med platåskor och det lilla utrymme som gavs i bussen. Det blev dessutom oerhört stökigt och komplicerat då vi anlände till den första passkontrollen. Kjell Östh hade lyckats glömma sitt pass hemma i Södertälje och vi tvingades därför, vid varje passkontroll, (och det var några stycken på vägen till Holland), gömma Kjell i baksätet bakom sätet och väskor. Detta gjorde att det krävdes en viss logistik som gjorde resan än längre och långsam.

Bussen var också ett kapitel för sig. Hur vi än betedde oss så gick den sällan över 80 km men i vissa nedförs partier kunde vi få upp den i högre hastigheter om alla passagerare gungade samtidigt. Roscoe tittade med skräckblandad blick på sina nya lagkamrater. Han blev än mer konfunderad då vi gav upp det där med att använda gaspedalen. Föraren var nämligen tvunget att i princip stå på pedalen hela tiden. Sonika stannades bussen av Jan Lennart Andersson som i ett gathörn plockade upp två tegelstenar som lades på gaspedalen varje gång vi var ute och körde på motorvägarna.

Efter en av de längsta resor tidsmässigt som gjorts till Holland så kom vi fram och genomförde de matcher och träningar som var planerade. Roscoe la bort platåskorna och visade sig vara något extra på basketplanen samtidigt som han växte in i laget väldigt fort. Vi lyckades också ta oss hela vägen tillbaka till Sverige med Kjell Östh utan att bli tagna i någon passkontroll och då valde vi ändå färja på vägen tillbaka. Tegelstenarna slängde vi i havet innan vi gick på båten.

Lawrence McCray

I kategorin att bygga social samvaro i klubben så var det under några år i början av 80 talet en tradition att ha ett uppstartläger på Gotland innan säsongen började. Idén kom från den dåvarande ordföranden Lasse Broander som har ett ursprung från ”Ön” och den lilla orten Ronehamn. Utifrån de kontakter Lasse hade så åkte stora delar av föreningen iväg för att tillsammans bo på kursgården Ekegården, med plats för 90 personer, strax utanför Havdhem. Tanken var att vi skulle träna basket, ha lite konditionstester samt umgås och göra annorlunda saker som ordförande Broander hade ordnat.

Lägren var väldigt populära hos utövarna då blandningen av just träning samt sociala aktiviteter var kul. Vi hade även fördelen att kunna ta med oss flickvänner samt andra närstående SBBK:are i form av styrelse och funktionärer.
Ett av åren fick alla chansen att prova på gotländsk idrott i form av de klassiska gutarnas paradgrenar som pärk, varpa, stångstörtning, rövkrok och mycket annat.

En av deltagarna var den store amerikanske centern Lawrence McCray. Han hade tidigare spelat i SBBK och bl a. vunnit det första svenska mästerskapet 1978. Efter en sejour i Finland kom han tillbaka till klubben och beordrades, som alla andra, att åka till Gotland. För en 212 cm lång amerikan med en collegekarriär från Florida i USA så kändes det nog sådär att hamna på Gotland och lilla Ekegården.
Lawrence var en glad filur med en viss aversion mot konditionsträning och mycket rörelse. På Gotland vid den årliga konditionstesten, som bestod i att springa en slinga ett visst antal varv på tid, överraskade han med ett strålande resultat. Ingen förstod hur han kunde prestera den tid han hade och alla var mäkta imponerade.

Facit kom efter några dagar då han, för en lagkamrat, ”erkände” att han hittat ett ställe på slingan där han kunde gömma sig. Sedan kunde han ansluta förbi varvningen i det sällskap av stora spelare som kom löpandes. Stället han gömde sig på var så väl dolt att ingen märkte när han avvek eller anslöt till gruppen.
Vid varpatävlingen införde även Lawrence en ny regel där han slapp röra sig. Varpa kastas mellan två pinnar på ett avstånd av 20 m enligt reglerna. Sen går du mellan pinnarna och kastar tillbaka din varpa. Lawrence införde att vi stod kvar och kastade varporna fram och tillbaka…..

Det kan framstå som om herr McCray var slö och jobbig att ha och göra med men så var verkligen inte fallet. Han bjöd ofta på sig själv och hade en stor social sida. När han fick följa med på torskfisket som var en annan del av våra aktiviteter så var han livrädd för både båten och fiskarna, då han aldrig varit i närheten av något liknande. Men den lyckan han visade upp när han fångat sin första torsk är svår att beskriva och han var SBBK evigt tacksam för vad han hade fått uppleva på Gotland.