Så kom basketen till Sverige

2018-04-04

1960-talet, 1968-69, Historiska händelser , , , , , , , , , , ,

Det är väldigt väl dokumenterat att det var Dr Naismith som 1891 i Springfield skapade idrotten basketboll som en idrott att utöva säsongsvis för de amerikanska fotbollsspelarna på den skola där han var lärare.

James Naismith

Det är inte lika väl dokumenterat vem som tog basketbollen till Sverige även om de flesta av basketmänniskorna har en klar bild. Det var baltiska flyktingar, mormoner som skulle sprida sitt budskap i landet och några svenskar som under period levt i USA och då kommit i kontakt med sporten. Det var dessa kategorier som verkligen etablerade basketsporten i Sverige – vi talar här om andra delen av 1940-talet. Basketen togs 1949 upp som en sektion under det Svenska Handbollsförbundet och 1952 bildade det Svenska Basketbollförbundet.

Tina Westerlund

En journalist, författare och under många år känd Södertäljeprofil vid namn Tina Westerlund har skrivit en bok med mindre händelser från Södertälje och där skriver hon om Täljehallens tillkomst men i samma kapitel berör hon hur basketbollsporten först kom till Sverige och eftersom hon alltid ”har koll på läget” så låter vi Tina, genom sin version, ta oss igenom hur basketen kom till Sverige;

Tänk en tanke på Tekla i framgångens stund!                                

Man kan föreställa sig en söndagseftermiddag i mars vid pass klockan fem. Ute är vädret guds personliga hämnd på svenskarna, en vinter som kommer att ta till midsommar att bryt ner. Inne i Täljehallen, däremot, är stämningen het och vibrerande. Vid horisonten hägrar en sol, misstänkt lik en guldmedalj. I år igen. Just nu har Kings vänt ett underläge. Om en timme kommer vi att kunna gå ut i marseländet, åka hem och göra oss klara för en ny arbetsvecka med framgångens sötma som sockervadd runt hjärtat.

Täljehallen

Därför avnjuts halvtidsvilan med gott humör och framtidstro. På bänkraden framför pågår en diskussion om hur äran för alla framgångar ska fördelas. Kort sagt: vem bör stå staty i brons utanför entrén till Täljehallen? Coachen. Självklart, han är omistlig. Spelare hit och dit. Förstås. Oumbärliga. De två på bänkraden framför är Täljehallsstammisar. Det ploppar namn ur dem som kulor ur en bingo-tombola. Ur djupet av sina SBBK-historiska kunskaper vräker de guldstoft över nya och gamla.

Själv vill jag påminna om ett par statykandidater som Stammisarna på bänken framför aldrig skulle komma att tänka på. Troligen ingen annan heller. Så då gör jag det.

Det är 1891. Året är raskt på väg mot sitt slut och det är också säsongen för amerikanarnas nationalsport: den sortens fotboll man spelar springande med bollen under armen. Nu väntar tre månaders lagsportstorka i USA, till april när det är dags att dra igång säsongen för nationalidrott nr 2: baseball. Idrott är, och var, ingen liten sak på amerikanska colleges ens i slutet av 1800-talet. Minst lika viktig som själva undervisningen. Rektor på Smith College i Northampton, Massachusetts, är bekymrad; tre månader utan matcher är inte bra. Grabbarna riskerar att tappa både fokus och kondis, för att inte tala om stilen. Det behövs något att fylla ut mellansäsongen med. En sportsligt krävande men socialt trevlig och uppbygglig lagidrott vore fint. Något som kan spelas i gympahallar under New Englands vintrar, som är lika hemska som de svenska.

Uppdraget att kläcka en bra idé gick till skolans idrottslärare, kanadensaren James Naismith. Det sägs att han satt vid sitt skrivbord och skissade och funderade. Allt eftersom uppslagen begrundats och förkastats knölades skissen ihop till en papperstuss och skickades mot papperskorgen i ett hörn. En del gick i, annat inte. Det behöver förstås inte alls vara sant att det var så mr Naismith kom på det – men en bra bild är det. Man förstår ju att den har fastnat.

Hur som helst var idén till en ny idrott född genom en gympalärares tankemöda. Basketball är en ren skrivbordsprodukt, nästan som innebandy, som uppfanns som organiserad idrott i Sala 1979. Mr Naismith tänkte sig att lagen skulle spela mot två trälådor uppspikade på gympasalens kortväggar, men när det inte gick att få tag på några trälådor fick det bli ett par flätade fruktkorgar istället. Med facit i hand var det säkert tur: man undrar ju vad den nya sporten annars skulle ha kallats. Den 21 december 1891 spelas världens första basketmatch. Lite justeringar satt inte i vägen: i början fick spelarna klättra upp och hämta ner bollen ur korgen efter varje gjord poäng, tills man kom på att livet blev lättare och spelet snabbare om man skar botten ur korgen. Den nya sporten slog snabbt igenom.

Idag är basket nr 2 i USA – efter fotboll. En långt större idrott än fotboll (den som spelas med fötterna, jag vägrar att kalla det soccer) och ishockey. På världsrankingen ligger basket på tredje plats. Man kan undra vad mr Naismith skulle sagt om LeBron James’ lön 2017: 24 miljoner dollar!

Det tog ett tag innan basketsporten letade sig till Södertälje. Den hade fått något av ett uppsving i Sverige efter kriget genom unga mormonska missionärer och inflödet av flyktingar från Baltikum, där basket av tradition är stort. De första åren på 60-talet började man lite försiktigt på Mariekällskolan och snart hade det bildats en basketsektion inom KFUM Södertälje. Det säger väl en del om kvalitén på spelet att Södertälje i den första seriematchen någonsin kunde slå KFUM Eskilstuna med 54-22.

1968 var det dags att ta ett nytt steg. 6 augusti var det årsmöte i KFUM Södertälje och förslaget var nedläggning av basketsektionen. Det hette att den kostade för mycket pengar. Dessutom ordnade basketgänget alldeles för uppsluppna fester för att passa inom ramen för Kristliga Föreningen för Unga Män. Men redan samma kväll bildades Södertälje Basketbollklubb, med Benny Johansson som ordförande. Storsint lät KFUM den nya klubben ärva basketutrustningen: bland annat två uppsättningar grönvita herrdräkter, en uppsättning dräkter i rött och svart för damlaget, några bollar och en flodhäst som var herrlagets maskot. Flodhäst! Åt en lättfotad idrott som basket.

Den Kristliga Föreningen för Unga Män ledsnade på festprissarna, men tumme med högre makter tycks de ändå ha. För SBBK:s damer tog det nio år innan de vann sin första SM-titel 1977, herrarna väntade till året därpå och sedan dess har det periodvis varit lite av prenumeration på SM-titlarna. SBBK är guds gåva till en hårt prövad stad. Genom åren har klubben varit inte bara en av landets framgångsrikaste i sin idrott utan en av de mest välskötta alla kategorier. I en kall och fientlig värld har SBBK satt axeln till och stretat på med sitt, från stadsdelsverksamhet (en grundsten i framgångarna) och hela vägen genom cuper och ungdomslag till eliten. Alla sköter sitt och gör det bra, ingen är för fin för att skrapa tuggummin från stolarna efter matchen. På läktaren platsar både farmor och bebisen, apberg och bengaler lyser endast med sin frånvaro.

Ska det resas statyer över dem som har haft avgörande betydelse för SBBK:s framgångar råder det ingen brist på kandidater. Kicki, Bitte och Ann-Marie – tre amasoner i brons. Eller Benny, Kjelle och Ärtan, de tre musketörerna. Toklånga spelare, ett försvarligt antal amerikaner, huvudet högre än alla och fötter som pråmar, alla überkompetenta klubbordföringar och starka styrelser. En hängivenhet för klubben och sporten som sticker ut till och med bland idrottsgalningar. Hur ska man kunna välja när alla är så förtjänta? Statyparken skulle se ut som om man grävt upp Södertäljes egen kejserliga terrakottaarmé på Rosenborgsskolans gård och Täljehallens parkering.

Bruno Söderström brukar vara den som ges äran av att ha tagit basketen till Sverige. Söderström var en mångsidig man: tidningsutgivare, förläggare och friidrottare. Han hade tagit medalj i både stavhopp och spjut i det extra-OS som hölls i Aten 1906. Två år senare åkte han på studieresa till USA och kom hem med den nya sporten basketball som souvenir. Ytterligare två år efter det startade han legendariska tidskriften Idrottsbladet, som dock inte blev någon större succé förrän den hamnade i händerna på Torsten Tegnér.

Men den verkliga basketpionjären var inte alls en spjutkastande tidningsman från Stockholm utan en gymnast från Gävle. En kvinna. Slutet på 1800-talet var ingen lätt tid för kvinnor som ville något med sitt liv annat än passa man och barn. Kvinnor saknade fortfarande rösträtt och de flesta karriärvägar var stängda, liksom många utbildningsvägar. Gymnastik var av någon anledning ett undantag. Tekla Swedlund, som föddes i Gävle 1871, hade en stark tro på den välgörande effekten av lek och idrott. Hon startar Gefle Kvinnliga Gymnastikföreningen 1891 (för övrigt samma år som Naismith uppfinner basketball), utbildar sig till gymnastikdirektör i Stockholm. Hon emigrerar till USA där hon arbetar som sjukgymnast. Efter några år återvänder hon till Sverige och hemstaden Gävle, där hon fortsätter att undervisa i gymnastik och i april 1898 skriver hon i brev till en kurskamrat från Gymnastiska Centralinstitutet: ”Jag lärde mig den amerikanska leken Basket Ball — Jag önskar att de av er som har skolor ville införa leken. Jag har infört den i Gefle och den har mottagits med stormande bifall av både flickor och gossar, kvinnor och män.”

Det är veterligt första gången basket nämns i Sverige, första stället det spelas på. Damernas träningskläder beskriver Tekla som följer: ”åtsittande grå blus med röda ränder, lång veckad kjol eller helblå dräkt med garnering av många rader vita band på kjol och krage.” Man törs knappast tänka på vad de stackars basketdamerna hade på fötterna. Snörkängor? Bildbevis från Gävle-basket anno 1898 saknas tyvärr. Men ”jag tycker jag gjorde ett gott kap för svenska ungdomen när jag lärde den” skriver Tekla i sitt väninnebrev om den nya leken Basket Ball.

Tekla Swedberg dog 1948, 77 år gammal, efter ett verksamt liv i idrottens och samhällets tjänst. Hon var outtröttligt engagerad för nykterhet och ordnade med hjälp och vila åt uttröttade husmödrar. Hon belönades så småningom med förtjänstmedalj i guld för sitt resultatinriktade arbete. Men den nya leken, den som först mottagits med sådant stormande bifall av stora och små, fick aldrig riktigt fäste i Teklas hemstad; vad jag vet har Gävle till skillnad från Södertälje aldrig haft någon basketklubb värd namnet.”

Fortsättningen på Tinas berättelse kommer in på tillkomsten av Täljehallen och den storyn är en senare fråga i hemsidans artikelserie och Tinas fortsatta skrivning i den frågan får följa med till artikeln om just Täljehallen och dess tillkomst!

Tina Westerlund

Ur boken ”Haremsdamen i Södertälje Sportklubb”