De som under decennier har operativt drivit SBBK har rätt ofta funderat på hur politiker inom fritids- och idrottssidan resonerar och hur följer man upp sina beslutade prioriteringar, etc.?
Även direktiv från RF och kommuner i bidrag till projekt blev stundtals mer än förvånande.
Det finns väl ett antal saker som gjorde att man undrade – hur tänker de och hur långt tänker de?
Med SBBK som utgångspunkt kan vi i första exemplet fundera på hur politiker tänkt att deras beslutade prioriterade områden skall stöttas och prioriteras vid bidragsgivande o. dyl.?
En ganska enkel prioritering som både Fritidsnämnden i Södertälje och många andra kommuner gjorde var att dessa områden skull prioriteras på fritids- och idrottssidan – de är väl fortfarande ganska gångbara ;
- Barn och ungdom
- Flickor
- Invandrarbarn/Invandrarområden
Dessa politiska prioriteringar kunde SBBK konstatera gällde decennium efter decennium.
Om det fanns någon klubb i Sverige som matchade dessa prioriterade områden till 100% så var det SBBK. Vilka borde de politiska konsekvenserna vara när man skulle prioritera bidrag etc.. Självklart så skulle man prioritera de klubbar som matchade dessa områden och som också borde erhålla mer stöd av olika slag.
SBBK räknade flera gånger på denna del och varje gång blev svaret detsamma – SBBK hade minst bidrag per capita medlem av alla idrottsföreningar i kommunen samtidigt som man var överlägsen avseende att uppfylla de prioriterade områdena!?
Klarade politikerna inte av att koppla de nödvändiga praktiska konsekvenserna av sina beslut eller var det tjänstemännen som inte klarade av det och körde på i gamla hjulspår.
Så pinsamt var det – man hade sannolikt gjort något som såg bra ut men inte ägnat mycket tid åt det viktigaste. Hur ser vi till att dessa områden uppfylls och hur ger vi stöd på rätt ställen för att de prioriterade områdena skall stödjas och förstärkas? Svårt att uppbringa någon form av respekt för sådan brist på konsekvent agerande och hur kan det bli så?
ALLTID NYTT
En annan sak som under många decennier var en helt dominerande förutsättning för att få bidrag var att det skulle vara en ny verksamhet. Detta var cementerat i årtionde efter årtionde och kom till stor del från RF men med kommunernas fritidssida som följde efter.
Föreningarna specialkonstruerade ”nya projekt”. När det då och då gjordes analyser så visade sig att knappt några av projekten hade lett till någon bestående verksamhet. 100-tals miljoner skeppades ut från kommuner och RF och nästan allt blev ”en dagsslända”.
För de som arbetade i det dagliga idrottslivet kändes det mer och mer som ”hål i huvudet” att befintliga etablerade verksamheter inte fick söka bidrag någonstans utan att allt skulle gå till projekt för nya verksamheter. Man var säkert ute efter nytänkande men att i årtionden nästan nonchalera etablerade verksamheter för att bara satsa på projekt som statistiskt sett inte skulle finnas kvar efter projekttidens utgång. Man borde ha gjort en mix med stora möjligheter för att få bidrag för att utveckla verksamheter som redan hade visat sig ha bärkraft. Underligt var bara förnamnet och, som sagts, detta höll på årtionde efter årtionde ”med samma goda min”. Ibland måste man få undra över hur något kan bli en så ”cementerad sanning” så ingen ifrågasätter och denna ensidiga projektinriktning kanske fortfarande är tänket undrar en som varit pensionerad 5-6 år.
