SBBK-lednngen , kanske speciellt kanslipersonalen, hade en otroligt bra relation med Jim O´Keefe med massor av roliga stunder och skratt. Dock skildes parternas vägar efter två säsonger. Man kan nog konstatera att så inte hade varit fallet om det inte hade varit omöjligt att klara det ekonomiska runt en anställning ytterligare säsong(er).
Jim O´Keefe
Beskattningsåret är ju helår i Sverige medan basketsäsongen är delad på två år.
I situationen med utländska spelare och coacher, har dessa inte så stort intresse av den svenska beskattningen och avtalen formuleras förstås så att mottagarna garanteras ett visst belopp efter skatt. Föreningen ansvarar alltså för att rätt skatt betalas in.
Det innebär att om en coach eller spelare bara är här en säsong så kan man beskattningmässigt fördela den totala inkomsten på två beskattningsår. Det innebär naturligtvis en fördel då skatten blir relativt sett lägre.
Om man behåller en coach/spelare ytterligare en säsong så får man ett helt inkomstår för beskattning. Alltså en mycket dyrare period avseende skatten.
En vanlig metod – om parterna kände och litade på varandra – var att minska inkomsten under det hela året och flytta över på det sista halva året för att minska och jämna ut kostnaderna över tiden.
Det var utan tvekan så att på 70-talet så fanns det stora svarta pengar inom vissa föreningar som förstås var ekonomisk dopning gentemot de som skötte allt efter lagar och regler.
SBBK hade för mycket länge sedan bestämt att inga ”svarta pengar” skulle finnas i föreningen och det av flera skäl;
- Det var olagligt – vilket egentligen räcker som argument
- Ingen skulle behöva hantera pengar som det ej fanns en noggrann redovisning över.
När man nådde slutet av säsong två med Jim, så kunde klubbledningen att det inte fanns pengar nog för att klara ytterligare en tredje säsong och att man därför blev tvungen att byta coach för herrlaget hur bra man än tyckte om varandra.
Det var skälet till att Jim O´Keefe försvann och att Tom Quinn kom in inför säsongen 1977-78.
