När ”Basketboomen” på mitten av 70-talet stod för dörren, visste SBBK-ledningen inte hur väl rustad man var. Killarna som var födda 1955-60 i SBBK var ovanligt många med mycket stor talang. Ur fundamental baskettekniksynpunkt på den tiden var de väldigt välskolade. En timing som förstås inte var planerad utan kom sig av ett ett bra utbildningsarbete i klubben. Numer är det väl ett vedertaget begrepp ”att ju hårdare du jobbar desto mer tur har du”! Fantastiskt att talangflödet iSBBK sedan sammanföll med en ovanligt stark och överraskande utveckling av basketen i Sverige – det vi alltså kallar ”Basketboomen”. Basketen kom med nytänk i en massa avseenden och det fick vår sport att lyfta. Viket redovisas i en annan artikel.
SBBK hade i olika avseende nytta av att de som ledde klubben inte var en hel generation äldre än de lovande spelare som kom fram. Det innebar att dessa personer inte blev en propp i herrlaget som hindrade de yngre med mer talang att komma in. Man såg det mer från sin ledarhorisont – det var dags att släppa fram även 16-åringar som hade mycket större potential än det gamla gardet.
Den mängd talanger som kom fram ungefär vid samma tid gjorde det tufft för många spelare. I en annan tidsepok skulle de vara givna att ta sig in i herrlaget men nu var herrlaget ganska fullt med unga duktiga spelare och många bra spelare fick inte plats och därigenom en alltför kort karriär.
Det tydliga exemplet på det som ovan kallas ”Guldreserven” var att när de unga spelarna fått lite rutin så vann man SM-guld 1977-78 och knuffade Alvik av tronen.
Det skedde med 10 Södertäljekillar + två amerikaner. Tomas Peensaar var visserligen från Solna från början men kom med sin familj till Södertälje redan som B-pojke.
Dock kan man väl säga att de spelare som gick längst från detta ”Guldreservgäng” var Peter Nyström, Jonte Karlsson och Peter Andersson som alla gjorde ett stort antal seniorlandskamper.
